fäderneslandet. 35 Efter denna karolinska delningsprincip blef ej heller något öfrigt för underordnade världsliga syften, ej ens för fosterlandet, annat än såsom personifieradt i konungen. Nu, om någonsin, var folkets historia dess konungars. Men äfven i afseende å konungen kan någon skillnad iakttagas mellan svensk och finsk uppfattning. Visserligen var också för finnen kungen folkets jordiska försyn, en af dem som, för att åter tala med Dahlstierna, »Gud till Gudar satt». Och att »gå till kungs» var för alla rikets invånare utan åtskillnad den utväg man tillgrep, när intët annat halp. Men Finland var så aflägset, mellan dess barn och konungen stodo så många; »myggans röst höres ej upp till himmelen» säger det finska ordspråket. Och om kungen någongång besökte Finland, så mottogs han väl med lika »underdåntroplichtig» fägnad som i Sverige; men kungsskjutsen var så besvärlig, att den framkallade ett annat betecknande ordspråk: Gode Gud, låt kungen höras men icke synas. Emellertid: äfven om en särskildt finsk uppfattning af en eller annan fråga kunnat bilda sig, så saknade denna något organ, som kunnat föra Finlands talan. Landets riksdagsmän voro fördelade på de fyra stånden och minoritet i alla. Och om en »allmän mening» i Finland kunde man ej tala, då största delen af landets befolkning lefde ett lif, där familjens välfärd var snart sagdt det enda icke rent individuella intresse man visste af. * Med inträdet af adertonde århundradet ändrar sig ställningen så godt som på alla punkter. Åter får man i Finland pröfva på den ryska krigföringsmetoden. Man värjer sig så godt man kan, då