36 seklernas arf. »den finska soldaten är nästan öfverallt, utom där han bäst behöfves — i Finland». Man får hjälpa sig utan kungen, ty honom får man nu hvarken höra eller se. I stället ser man »stora ofredens Klingspor», Lybecker. När så de, som äro »näst elden», bränt sig, »så att man det i kroppen känner», då är det åtminstone en nationell tanke som bryter fram och griper alla: fred. Redan 1702, när den svenskfödde Thorsten Rudeen tolkar »Finska Helicons» underdåntroplichtige fägnad på kungens födelsedag, slutar han med dessa ord: O ädla frid, när vill tu till oss åter lända, tu gyllne frid, som mer än tusen segrar är? Gud ville dock en gång den dagen till oss sända, som oss vår konung och med honom friden bär, och sätter krig i band med tusen d fasta knut er, så slötes ali vår sorg, som sig min sång nu sluter. Och denna önskan sammanpressas 1715 till Freses förtviflade suck: »Gud, gif frid, gif frid, gif snart vår' nordiske länder.» Och friden kommer. Men då har ock en stor inre omhvälfning skett: undersåten har blifvit medborgare, och medborgarne vilja nu hjälpa sig själfva. Olyckorna ha alstrat en själanöd, som den officiella kyrkan ej har kraft att lindra: pietisterne söka sin Gud på sina egna vägar, medan å andra sidan fritänkarne börja syna dogm-bonaden i sömmarna. Och politiken tas nu om hand af rikets maktägande ständer. Så bryter »ödemarkernas vår» in, och man begynner åter i Finland arbeta, väntande på förfädrens vis växten af Herren. Och Frese hinner ännu prisa »fred och rolighet» såsom »rikens och länders flor, gyllene tiders pris,