fäderneslandet. 37 nationers heder och ära», medan kriget är »hvar mans sorgliga lefnad, tyranners lycka och trefnad, nationers svikliga ära». Kriget har ju ock ryckt hans trogna Viborg från fosterlandets hjärta. r : Men »det svenska lynnet begrep rätt väl huru man kunde hungra och slåss, men det begrep icke huru man kunde nöja sig med dagligt bröd utan ära och äfventyr.» Så begyntes ett nytt krig, där man kallblodigt på förhand gjorde klart för sig, att »enda hasarden vore vid ett olyckligt utslag Finlands ruin eller förlust.» : ;] Ständernas finska minoritet kunde lika litet som de svenska Mössorna hindra kriget. Och när det engång brutit ut, fyllde ock de finska krigarne sin plikt. Äfven kungen ville denna gång låta se sig i Finland, men fick ej, hans lif var för dyrbart för att exponeras i fält. I stället kommo Lewenhaupt och Buddenbrock och — ryssarne. När så »pojkstrecket», som Topelius kallar det, fått den tänkbarast snöpliga utgång, men man ändå tänkte på att välja Danmarks kronprins till tronföljare och med vapen söka återtaga det förlorade landet, då fick den finska fredskänslan mål i mun. Fabian Wrede förklarade på riddarhuset i finn ames namn, att om Sveriges undersåtar ville bli danskar, så voro finnarne beredda att gifva sig under det ryska väldet, hellre än att låta fosterlandet undergå ny ödeläggelse. Och detta hot behöfde ej mera innebära att man ville bli ryssar, ty ryska kejsarinnan hade erbjudit finnarne att få bilda en egen stat. Så blir det åter fred, man börjar åter att arbeta, åter med minskadt fädernesland. Men efter nära ett halft sekel har den svenska lusten för ära och äfventyr än en gång vuxit nog stark för att