38 skkxernas arf. kasta landet in i ett nytt krig. Nu är det åter kungen som bestämmer, till och med i strid mot grundlagens bud. leke under då om äfven själfständighetstanken ånyo dyker opp och i än mer handgriplig form än 1743. Men hos folket möter denna tanke ingen genklang: man vet hvad man har, men ej hvad man får. Dessutom får man denna gång se huru »kungen själf står med i rök och blod». Det är annat än de fege »herrarne» från föregående krig. Därför är det äfven nu herrarne som vika »från hvad plikt och mod och ära bjöd». Denna gång har äfventyret slutats utan rysk invasion och förlust af land. Men hvad som såddes 1788, det grodde 1808. Nu voro ryssarna de anfallande; därför blefvo åter både krigare och folk trogna sin plikt att kämpa för fäderneslandet. Men åter sveko de högsta »herrarne» och det blef småningom klart för alla, svensk som finne, att ej heller konungen var ställningen vuxen. Allt allmännare blef den tanken, att Sverige ej kunde försvara Finland, ja åtskilliga menade att det ej ens ville så göra. »O vår konung Gustaf Adolf» utropar efter kriget den finske folkskalden Korhonen, hvi har du oss öfvergifvit? Vi ha icke kronan svikit, oss har tvärtom kronan svikit, gett oss under utländskt välde. Och när så segraren bjöd fred och autonomi, då var det helt naturligt att man tog emot anbudet. Hela denna utveckling resulterade emellertid, så vidt man afser de politiska uppgifterna, i ett negativt program. Alldeles i enlighet med Tengströms ord formulerar Arwidsson detta program så: svenskar äro vi icke