fäderneslandet. 39 mera, ryssar vilja vi icke bli, därför måste vi vara finnar. Men hvad detta »att vara finnar» vill säga, det är något som sökes, sökes hela nittonde århundradet igenom. * Det är tydligt, att dessa historiska erfarenheter alis icke behöfva hos finnarne vålla några ovänliga känslor mot svenskarne såsom nation. Fredsprogrammet har ju också hos dem försvarare, och å andra sidan har känslan för ära och äfventyr nog vuxit in i månget finskt hjärta. Sä kan man ock, äfven efter skilsmässan, med intresse följa Sveriges öden och tjusas af Tegnérs krigiska toner. Men det fanns äfven andra inflytanden, som kunde främja uppkomsten af en finsk särkänsla. Också dessa voro dock egnade att åstadkomma negativa resultat, lära finnarna hvad de icke ville vara eller lida. Under 1500-talet hade i Finland utan något buller och bång utförts ett kulturellt storverk: Michael Agricola och andra hade skapat ett finskt skriftspråk. Detta var en följd af luterdomens kraf på att enhvar skulle få läsa Guds ord pä sitt eget språk. Men då nu ett sådant erkännande gafs åt modersmålet med hänsyn till de behof tiden ansåg vara de högsta, så blef ock däraf en naturlig konsekvens, att samma modersmål skulle tillerkännas ett visst berättigande äfven i samhällslifvet. Så blefvo småningom åtskilliga lagar och författningar öfversatta, och man kunde på tjenstemännen i Finland ställa den fordran, att de skulle kunna meddela sig med folket på dettas eget språk. Men i förhandlingar som rörde hela riket, såsom vid riksdagarna, måste naturligtvis svenskan vara rådande,