40 seklernas arf. Denna språkfråga spelade dock under hela 1600-talet icke någon särdeles viktig roll. Tjensterna i det aflägsna Finland hade icke någon synnerlig lockelse för svenskarna, och flere af dem som kommo öfver hit, t. ex. som professorer vid den nya akademin i Åbo, lärde sig finska, ja en svensk man, Eskil Petraeus, var ledare af arbetet på öfversättningen af hela bibeln och författade den första finska språkläran. Landets egna barn åter talade merendels inbördes finska, ja Carl IX ville uttryckligen, att en frälseman borde kunna skrifva och läsa svenska och finska, »ther i han födder är». Äfven på det område, som längre fram skulle bli ett sådant tvistefrö, undervisningens, visste man ej vid denna tid synnerligen mycket af språkfrågan. Latin var hufvudsakliga undervisningsämnet och tillika det språk, på hvilket åtskilliga andra läroämnen lästes. Svårigheterna voro således för finskatalande ingalunda större, kanske, i följd af språkets art, mindre än för dem som hade svenskan till modersmål. I ordböcker kunde finskan upptagas i bredd med svenskan, ja till och med god ton enligt tidens begrepp kunde man lära sig både på finska och svenska ur Erasmus' på fyra språk tryckta »gyllene bok». Men äfven i detta afseende skiljer sig adertonde århundradet från de föregående. Ju mer medborgar-fifvet utvecklade sig, dess viktigare roll kom svenskan att spela t. ex. i tidskrifter och broskyrer. Allt kraftigare yrkades på en mindre ensidigt latinsk skolbildning, och därmed fick svenskan såsom undervisningsspråk större utrymme, till förfång för dem som kunde blott finska. Äfven inom den akademiska världen bröts latinets envälde, och man begynte utge åtminstone ekonomiska