42 seklernas arf. gemensamma krafter drifva sina önskningsmål igenom. Men Stockholmsintresset var mäktigt och försvaret därför segt. Då hölls slutligen 1763 i Gamla Karleby en allmän landtdag för Österbotten, där stad och land hade ombud, hvilka öfverlade om en sista kraftansträngning. Man fick till språkrör för sin mening den modige kapellanen Anders Chydenius, och den äskade reformen gick ändtligen igenom. Och ännu långt senare betraktades detta, i synnerhet af österbottningar, såsom en värklig nationellt finsk seger. Så hade på olika vägar vaknat en känsla af att man på Finlands vägnar hade att kämpa emot något, hvilket ej var sådant det borde vara. Men denna negativa fosterlandskänsla bar inom sig fröet till en positiv. Det land man sålunda hade att kämpa för, det blef en kärt. Hem- och naturkänslan utvidgades, så att den omfattade fosterlandet; man lärde sig att på detta stora hem lämpa satsen Bättre är i hemmets gårdar vatten ur en sko af näfver, än i obekanta nejder boning, drucken ur en guldskål. Och då man såsom nationellt omfattade programmet »fred och arbete», då gällde det ock att själf sätta detta program i verket genom ihärdigt odlingsarbete. På bägge dessa vägar kunde fosterlandskärleken få en ideell innebörd. Och så formar sig småningom bland de ideella syftenas målsmän vid Finlands högskola det nationellt-europeiska kulturprogram, på hvars fullföljande det nittonde århundradet sedan har att arbeta.