48 vältaligheten och festpoesin städse är nästan det samma, bli uttrycken för den rådande uppfattningen ofta nog föga varierande; men just i sin enformighet visa de hvad som mest tränger sig fram i författarnes tankevärld. Så möta vi ock i denna akademiska festlitteratur hela århundradet igenom ett grundmotiv, oupphörligt upprepadt: det är prisandet af fredens välsignelser, här och där illustreradt genom bilder af skräckscener från öfverståndna krig. Och till denna fredskärlek — hvilken, som vi sett, är traditionellt finsk — sluter sig helt naturligt hyllandet af upplysningen och det vetenskapliga odlingsarbetet. * År 1766 uppträder som promotionsskald eloquentiae docens, biblioteks-amanuensen Henric Gabriel Porthan, och vid följande två promotioner, 1769 och 1772, sköter han samma värf. Alla tre fägnekvädena äro tillverkade efter tidens tabulatur: i felfria, stadgade alexandriner utbreder sig poeten öfver sökandet efter sanning och kunskap, besegrandet af de fördomar, som hålla »hopen» fången, o. s. v. I de två första finnas därjämte de obligatoriska vörnadsbetygelserna i anledning af att promotio-nerna firas på kungliga högtidsdagar. Emellertid ha dessa dikter sin historiska märkvärdighet. I den första vädjas till den kärlek, som magistrarne »för Sveriges välgång hysa», och år 1769 prisas de dygder, med hvilka kronprinsen Gustaf »en gång skall svenska thronen pryda». Men år 1772 framträder Finland: de lagerkrönte äro »finska Pindens pris», och Aura ser med fägnad huru det frö hon flitigt ut till Finlands heder sått nu åter till dess fröjd i mogna ax har gått.