56 seklernas arf. Vill du naturens prakt med rika färger måla, så skildra nordens berg och snöbetäckta fjäll, då i sin sommardräkt de låga dalar pråla och solens klara ljus ej vet af någon kväll. Och den »målning» af Finlands natur, hvilken författarne sålunda själfva påbörjat med de mest karakteristiska dragen, den fortsättes sedan lika naturtroget med besjungande af hafvet, älfvarna, forsarna, där »laxen sina språng med fåfäng styrka gör»; vidare »de mörka skogars sköt» och »den sjöars rika mängd», som ses en buktig strand och glada holmar skölja och ger den skönsta syn, som ögat nånsin sett. Trognare lokalfärg kan man ej gärna begära af en dikt på alexandriner. Och ej heller kan man undra på att, särskildt i detta nyttans tidehvarf, naturbeundran ej är det högsta målet. Naturen är ju i Finland människans motståndare lika väl som hennes vän, eller rättare, såsom dikten förträffligt formulerar saken: Naturens rika hand ej velat oss förglömma, men utaf flit och vett hon bistånd hafva vill. Och därför: När med ett värdigt nit vi landets välfärd ömma, när under fridens skygd vårt folk får växa till, när till vår ärbarhet en munter glädje blandas, när vördnad för vår kung och lydnad för vår lag i våra trygga bröst med frihetskänslan andas, då klarnar för vårt väl en glad och lycklig dag. Ivjuder icke i detta — trots ali olikhet i stil — liksom en förklang till slutstrofen i Vårt land?