52 seklernas arf. yttrar han dessa ord, hvilka väl utan fel kunna sägas uttrycka den allmänna meningen i den tidens Finland. »Således blefvo alla dessa [folkslag] kufvade, innan de ännu lärt känna och nyttja sin styrka. Men de hafva dock, såsom en egen folkstam, under så mångfaldiga skiften sig bibehållit och merendels sedan varit så hör-samme och trogne undersåtare, som förut oroliga och besvärliga grannar. När lägenhet gifvits, hafva de i sitt nya tillstånd nogsamt ådagalagt, att dem fattats hvarken mod och härdighet eller drift och snille. Den betydliga del af dem, som under olika namn lyder under Sveriges krona, och varit lycklig nog att icke tryckas såsom slafvar, utan hägnas såsom medborgare, har i synnerhet i alla tider med sin nit och trohet bevisat, att folket känner sin lycka. Med sine svenske undersåtare hafva de delt blida och oblida öden och under dessa senare ingalunda brustit i ståndaktighet. Ehuru med olika språk, tolka de samma känslor emot konung och fädernesland . . Med hvilken glädje skulle de icke se så många af sine bröder, hvilka ett svårare öde träffat, åter med sig förenade till lika förmåner och en gemensam sällhet!» Om sålunda de finska odlingsarbetarne ej kunna på något sätt beskyllas för »separatism», så fanns det dock, i Sverige lika väl som i Finland, historiska förhållanden, hvilka gjorde att kulturutvecklingen i de båda landen småningom leddes in på skilda banor. Sällskapet Aurora stod, såsom bekant, i vänskaplig förbindelse med »Utile dulci» i Stockholm. Men detta sistnämnda var uteslutande vittert, medan Aurora på sitt program äfven, ja främst, upptog kulturarbete. I Åbo blef sålunda uppgiften »att låta grundlighet med fägring pryda sig». Men i Sverige gingo grundlighet och