bii/dnings arbetet. 53 fägring åtskils. Den förra dyrkades vid universiteten, den senare vid tjusarkonungens hof, i Utile dulci och i Svenska akademin. Ja i Stockholm hade det allt sedan Dalins tid varit traditionellt att förlöjliga den akademiska grundligheten, och Stockholms Posten upptog med kraft denna tradition. Men något sådant kunde naturligtvis ej komma i fråga i Åbo Tidningar, som var ett organ just för den akademiska grundligheten. Denna olikhet kan synas vara af föga vikt. Men det är märkvärdigt att se huru den bibehåller sig och får allt större betydelse äfven under den följande tiden, långt in i nittonde århundradet. I Sverige försvinner efter 1809 »fägringen» småningom från den ledande Stockholmspressen; politiken intar dess plats. Men på samma gång skärpes motsatsen mellan denna press, som är liberal, och den akademiska konservatismen. I Finlands press däremot spelar politiken i följd af förhållandenas makt en underordnad roll, stundom alis ingen; men »fägringen» står kvar. Porthan får till efterföljare som tidningsredaktör Franzén, och i dennes spår träda senare Runeberg och Topelius. Och alla tre bjuda sina läsare alster af poesi i bredd med »grundlighet», uppsatser rörande kulturarbetet. Likaså är i Finland ännu länge universitetet national-medvetandets förnämsta härd och organ: promotionerna kunna beteckna »olympiader, efter hvilka man kunnat mäta tidsandens gång framåt», och »från universitetets salar gå långa ekon». Men »andens fria folk» betraktar det där jemte som ett »nobile officium», ett hedersuppdrag, att föra det kulturella framåtskridandets talan äfven i pressen, och denna blir under nära ett sekel efter 1771 fortfarande företrädesvis ett uttryck för universitetskretsarnas opinioner.