finsk lifssyn. 61 så att han betog deras förnämare medtäflare det företräde de trodde sig äga i afseende å »god ton». Och så se vi huru »den finska historiens fader» icke anser under sin värdighet att lära studenterne huru de skulle skicka sig i sällskap, särskildt i de hus där de konditionerade, huru de skulle vid brefskrifning iakttaga rådande bruk, hvar datum i brefvet skulle sättas o. s. v. Men vid alla dessa råd är grundtonen denna: man måste skicka sig efter den tid man lefver i, så att man icke stöter, men på samma gång så att man bibehåller sitt människovärde. Man bör uppföra sig »artigt, men med en ädel frimodighet», vara »höflig men icke krypande», uppträda hyggligt, men »ingalunda bjuda till att agera en petit maitre». Med sådana åsikter är det naturligt att Porthan ej heller kunde omfatta Rousseaus dyrkan af naturtillståndet och hans förkastande af kulturen. Lifvet har ju för vetenskapsmannen och medborgaren värde blott som kulturarbete. Men om ock Porthan sålunda ej kände sig af Rousseau lockad att, som Voltaire ironiskt uttryckte det, »gå på alla fyra», så var naturen dock för honom, t. ex. vid uppfostran, den osvikliga ledstjärnan. Uppfostran kunde uträtta oerhördt mycket: »därigenom blir den ene ett fä, ett vilddjur, den andre nästan en ängel, fast bägge af naturen äro lika gynnade. Det är alltså ett ädelt bemödande, en oskattbar välgärning, att göra sina unga medmänniskor denna viktiga tjänst, det är en välgärning emot fäderneslandet, emot hela mänskligheten». Men för att kunna fylla detta viktiga värf måste man själf vara uppfostrad, kunna beherska sina passioner och i allt föregå barnen med goda exempel, som verka