7 o seklernas arf. Det bildningsideal, som sålunda föresväfvade Porthan, kan betecknas med ett enda ord: humanitet, ordet då taget i den bemärkelse, som anges i den bekanta satsen: intet mänskligt anser jag vara för mig främmande (hu-mani nil a me alienum puto). Därmed kom han då ock den riktning ganska, nära, som under adertonde århundradet tog sitt uttryck i Tysklands klassiska litteratur, hos Lessing, Herder, Goethe och Schiller. , Äfven denna riktning har man betecknat med samma namn: de nämnda författarne representera för tyskarne »humanitetens tidsålder». Deras ideal var en så rik och harmonisk utveckling som möjligt af allt som innebor hos människan. Denna likhet mellan Porthan och tyskarne är lätt förklarlig. Ty med Tyskland förbands Porthan genom både de klassiska studierna och sin historiska forskningsmetod. Men i bredd med likheten fanns ock en väsentlig olikhet. Porthans bildningsideal var i eminent grad praktiskt: det skulle förverkligas genom uppfostran och arbete. Därvid blef det af stor betydelse, att han hade ett bestämdt och icke alltför stort kulturområde, på hvilket och för hvilket han arbetade. I allt hvad han gjorde hade han fast mark under fötterna, såg klart sitt mål och medlen att nå det. Annorlunda de nämnda tyska författarne. Ett fädernesland i Porthans mening hade ingen af dem; upprepade gånger flyttade de alla från en tysk stat till en annan. Deras fädernesland var rent ideellt: den alltyska andens värld. Med rätta kunde därför en tysk satiriker säga: engelsmännen herska på hafvet, fransmännen på land, tyskarne i luften.