finsk lifssyn. 65 Denna luftighet gör att det tyska humanitetssträf-vandet å ena sidan saknar den trygghet, som utmärker Porthan, men å andra sidan förefaller så mycket mera poetiskt, då det var frigjordt från begränsningen af ett geografiskt fädernesland och kunde låta tanken och fantasin omspänna det högsta och ädlaste hela mänskligheten och alla tider hade att uppvisa. Själfva bildningsidealet blef sålunda företrädesvis estetiskt, såsom t. ex. hos Schiller. Men därvid låg den fara nära, att idealet skulle törnå ihop med den prosaiska verkligheten. Så kunde en sådan riktning ge upphof till bittra angrepp på det bestående, sådana vi höra ur Odoardo Galottis, Werthers eller Karl Moors mun, och hvilka vore alldeles otänkbara hos Porthan. Eller ock kunde motsättningen mellan ideal och verklighet leda därhän att anden, missnöjd med det bestående, flyktade till förgångna tiders värld, till antiken såsom hos Goethe och Schiller, eller, som senare skedde, till romantikens sagovärld. Finland däremot vardt den lyckan unnad att alstra en skald, som i idealitet och poetisk flykt väl kan upptaga täflan med de tyske klassikerne, men som ändock ej behöfde öfverge den verklighet, i hvilken och för hvilken han arbetade. Vi ha sett huru Franzén i »Finlands uppodling» fullföljer det uppslag Porthan gifvit med hänsyn till medborgerlighet och det fosterländska arbetet. Och. på samma sätt möter oss i hans öfriga diktning oupphörligt det porthanska bildningsidealet. Men detta omgjutes nu af poesins rosenskimmer i vida högre grad än hos Porthan; det blir sålunda ett ideal för hjärtat och fantasin mer än för det nyktra förståndet. Och slutligen