finsk lifssyn. 67 Och huru detta samarbete borde drifvas, det utsäger Franzén redan tidigt, i sitt promotionskväde 1792: Rätt upplyst är en stat, då menigheten hör hvad som den lärde ser, och hvad han visar gör. Det är som såge man honom peka på Porthan såsom ledare för nationens odlingsarbete. Och i denna hyllning åt samarbetet under »den lärdes» ledning ligger, kan man säga, en protest mot den svenska konungskhet, som förmådde Stockholms Posten att tala om att man lefde i en tid, då »en arbetar och millioner njuta» — en stämning som går igen ännu i Wallins och Tegnérs yttrande om Gustaf III: »Allt var tryggt och gladt vid tanken att han fanns». Hos Franzén däremot träffar man i ett annat af hans ungdomsarbeten, egnadt just Gustaf III:s minne, dessa betecknande rader: Så vi förtjuste se på biens monarki, där hvar fullgör sitt kall och lyder och är rri. Men samarbetet för fosterlandet är ej blott ideellt, utan äfven poetiskt.' I det nyssnämnda promotions-kvädet, som ännu till största delen rullar fram i den akademiska alexandrindiktningens nötta hjulspår, möta oss plötsligt dessa rader: Och mer än rökelser, som snilletfpräktigt tänder, är denna nöjda blick en far, en mor er sänder, är denna myrtenkrans, som räcks af flickans hand, är denna sträckta arm utaf ert fosterland. Den finska hemkänslan förbinder sig sålunda med fosterlandskänslan och gör denna konkret, åskådlig, poetisk.