finsk lifssyn. 75 åt det finskt-fosterländska, som det vetenskapliga arbetet vid Åbo akademi under de senaste decennierna tagit, under inflytande bl. a. af Porthan och Franzén, dem han särskildt omnämner. Litteraturhistoriskt sedt är åter den anförda strofen ett utslag af alldeles samma strömning som den, hvilken senare möter oss i Tegnérs Asatiden och annan »götisk» diktning: det nationellt-poetiska reagerar mot det kosmo-politiskt-f örnuftsmässiga. Men genom att förbindas med det medborgerliga arbetet för humanitetsidealets förverkligande leder denna strömning i Finland icke, såsom ofta nog sedan blef fallet hos romantiker och göter, till att blicka endast tillbak^, till folkets barndom. Det är som skulle man redan hos Franzén höra en ton, hvilken sedan möter oss allt fram- ♦ gent, tills den af Topelius klädes i Vintervisans betecknande ord: Sjung de gamla runor, folkets håg är ung. På odlingsarbetets alla områden kunde redan Franzén se möjligheter till en oöfverskådlig utveckling. Likasom välståndet kunde ökas, så kunde ock nya hittills obekanta sångskatter upptäckas och språket uppodlas. De hinder, som kunde möta utvecklingen, behöfde man ej frukta: de skulle blott sporra till än kraftigare ansträngningar. Och hvilka hinder kunde väl fullkomligt hämma personligt förädlingsarbete, fosterländsk forskning, medborgerlig verksamhet till andras gagn och sångmöns fria flykt till idealets rymder? Väl sant: det är icke alla som förstå värdet af detta kulturarbete, och för än färre har den stora helhetsuppfattning klarnat, som ligger till grund för arbetet. Den kommande tiden skall nogsamt visa, att