härstamningen. 85 Följa vi nu särskildt fädernesläkten, så ha vi att söka dess ursprung högt uppe i norden. Sedan uråldriga tider ha de nordösterbottniska älf-varnas mynningar, hvilka erbjödo goda hamnplatser, äfven varit handelsplatser. Inlandets befolkning, hvilken begagnade älfvarna som kommunikationsleder, stämde här möte med söderifrån kommande sjöfarande. Denna handel, skogarnas rikedom på villebråd och laxfisket lockade till bosättning i dessa trakter. Lapparne, som tidigare innehaft landet, undanträngdes af karelare, hvilka småningom bildade hufvudbeståndsdelen af landskapets befolkning. Men här, likasom annorstädes i Finland, fingo ingalunda ensamt fredens yrken rååa. När Sverige och Novgorod börjat täfla om besittningen af Finland och freden i Nöteborg 1323 stadgade riksgränsen i södra delen af landet, gaf formuleringen af fredsfördraget, hvad norra Österbotten vidkommer, upphof till långvariga tvister rörande gränsens sträckning. Bägge parterna gjorde anspråk på denna trakt — ryssarne troligen med större formell rätt — och följden blef oupphörliga härjnings- och plundringståg från ryssarnes sida, med hvilka karelarne från trakten af Hvita hafvet förenade sig. Småningom lärde sig svenskar och finnar att betala med samma mynt. Men mellan drabbningarna möttes stamförvanterna, oberoende af den herskare de lydde under, i fredlig samfärdsel — hvilken dock, äfven den, ej sällan föranledde klagomål och tvister mellan finnar och »ryssar». Under de sista årtiondena af 1500-talet rasade den långvariga och grymma fejd, som gaf anledning till Messenius' ofvan (s. 33) anförda yttrande af medkänsla