io92 si^äktarfvet. Christopher i håret, kastade honom på hästryggen och redo bort med honom i moderns åsyn. Likasom så många andra fördes den bortröfvade till Ryssland och såldes eller skänktes åt en bojar, som var en af tsar Peters gunstlingar och hade ett gods i Ingermanland, ej långt från det nyanlagda Petersburg. Häl behandlades gossen med godhet, och då hans musikaliska anlag upptäcktes, fick han lära sig spela klaver. Så hände sig att tsaren besökte sin gunstling och kom att åhöra finngossens spel. Och han klappade vänligt Christopher på axeln och uppmuntrade honom med ett: »igraj, malinkij» (spela, min gosse). Detta blef för Christopher ett minne för lifvet, som han ännu på sin ålderdom gärna omtalade. Hans undervisning inskränkte sig dock ej till klaver-spel. Han fick äfven gå i skola och läsa en rysk abc-bok med slavonsk stil, delvis tryckt med röda bokstäfver. Boken — som ännu finnes i behåll — hade dock från finsk synpunkt sedd en mycket stor brist: den saknade tupp. Vare sig nu att denna brist — som skalden, då han berättar släktsagan, skämtsamt förmodar — minskade bokens kraft, eller att de konstiga slavonska bokstäfverna voro svåra att lära, nog af: gossen Christopher blef yngling och hade ännu ej hunnit öfver dessa elementära studier. Emellertid gjorde han bekantskap med andra bortröfvade finnar, och så grep honom längtan till fädernejorden. Han beslöt att fly. I stället för att gå till skolan, gick han en morgon, som vanligt med abc-boken under armen, men äfven försedd med ett stycke bröd, till den närbelägna skogen. Och så lyckades han undgå alla efterspaningar, dolde sig om dagen i skogarna, där han lifnärde sig med