io6 si^äktarfvet. i Uleåborg som tjenstförrättande lärare vid trivialskolan. Men däremellan var han väl inne i Åbo och hörde Porthan, hvilken, sin vana trogen, äfven personligen bistod honoiii med goda råd beträffande hans lärareverksamhet. Med Porthans pensionär, »lille Franzén» var han ock god vän: Franzéns mor Helena Schulin var ju hemma från granngården vid Iyimingogatan, och denna gård öfvertogs sedermera af hennes andra man, handlanden Keckman. 5 Med Johan Gabriels inträde på den akademiska banan hade sålunda en medlem af släkten ej blott tagit ytterligare ett socialt steg uppåt, utan ock blifvit delaktig af den kulturtradition, som uppbars af den finska högskolan. Och huru han tillegnat sig denna tradition, därom ha vi ett ganska tydligt vittnesbörd i ett latinskt tal, som han den 24 februari 1790 höll inför österbottniska afdelningen. Det finnes bevaradt i handskrift både på latin och i ett svenskt koncept och handlar »Om plikterne mot våra ovänner». Människan, heter det här, »törhända det lägsta slag af en för oss okänd mängd af förnuftige varelser», har till uppgift att i den mån det är henne möjligt likna sin skapare. Guds godhet, mildhet, barmhärtighet och kärlek böra vara, vårt mönster och »en allmän människokärlek, mildhet och försonlighet blifva i följe däraf plikter, hvartill vi på det nogaste förbindas, om vi ej vilje gå miste om hela ändamålet af vår varelse». »Öfverallt i naturen, fortsätter talaren, finner jag den välgörande grundlag, att Gud såsom ett högst fullkomligt väsende vill alla sina kreaturs bestånd och fullkomlighet . . På hvart fält täfla otaliga blommor att väcka min uppmärksamhet på den godhet, som klädt