en målare och en uppfostrare. I I I på pedagogens initiativ — hopbragt en liten summa, hvaraf räntan årligen skulle utdelas som belöning åt en fattig, flitig och sedlig lärjunge. Bägge dessa händelser firades nu med en skolfest, där Toppelius höll tal. De unga böra icke, heter det här, vara okunniga om anledningen till de högtidligheter, som firats dagen förut. »Redan vid edra år bör man kunna deltaga i sitt fäderneslands öden. Redan då bör man kunna glädjas vid dess välgång och gråta öfver dess olyckor. Redan då bör man lära sig att känna, att man ej allenast är människa, utan ock medborgare och undersåte . . Tillförene är det eder redan bekant, att ni ej mindre än andre ägen ett fädernesland — ett fädernesland, som just därföre bör vara eder kärt och dyrbart, emedan ni i dess sköte blifvit födde och uppammade och emedan det dageligen räcker eder ett ymnigt mått af sina mångfaldiga håfvor och förmåner. Ni andas af dess luft, £ ni bor i dess hyddor, ni äter af dess bröd och dricker^ af dess källor. Af dess alster hafven I kläder och föda, hus och hem, näring och uppehälle; af dess lagar blifven I hägnade och skyddade. Dess kloka och välgörande författningar hafven I att tacka för ali den uppfostran, vård och undervisning, som I allt intill denna dag erhållit och än hädanefter kommen att erhålla, samt för den lycka, som än i framtiden kan tillfalla eder. Alla dessa förmåner äro fäderneslandets välgärningar emot eder. Lik en öm moder uträcker det sina armar att vårda eder såsom sina barn och göra eder lyckligen Därför är hvars och ens välfärd nära förenad med fäderneslandets, och därför har för alla rättskaffens medborgare i alla stater och samhällen ingenting varit kärare än fäderneslandet. »Ja blott detta ordet har