io112 si^äktarfvet. varit mäktigt att försätta dem uti en slags förtjusning, och hvarje händelse, som antingen tillfört fäderneslandet någon väsentelig förmån, eller ock gifvit anledning att hoppas dess sällhets förkofran och tillväxt i tillkommande tider, har uti deras bröst ingjutit den lifligaste glädje». Så långt det än i formellt afseende må tyckas vara mellan detta tal och Björken och stjärnan eller Boken om vårt land — känslan för att äfven barnen äga ett fädernesland att älska och lefva för, den är lika varm hos farbrodern som hos brorsonen. Och äfven den förre har, liksom den senare, klart för sig att »det ges ingen fosterlandskärlek utan arbete». Efter att ha tolkat folkets tacksamhet mot Gud, som uppehållit och beskyddat den unge konungen och »be-gåfvat honom med stora och berömliga egenskaper, hvilka redan ådragit sig ej allenast hans egna under-såtares utan ock främmande folkslags uppmärksamhet», framställer han som barnens plikt först att bedja för konungen och sedan »att så skicka eder som fäderneslandets rätta barn väl egnar och anstår och att redan allt ifrån den närvarande åldren beflita eder om de kunskaper, som tillhöra hvar och en christelig och rättskaffens undersåte.» Men i bredd med arbetet står barmhärtigheten. »Åtskillige ädelt tänkande medborgare, som stått i den välgrundade öfvertygelsen, att man aldrig bättre än genom goda gärningar och barmhärtighetsverk emot behöfvande brqfler deltager uti glada och lyckliga händelser, hafva ibland annat äfven kastat en öm och medlidsam blick på den delen ibland eder och edra framtida jämlikar, som redan ifrån barndomen måste kämpa med alla de svårigheter, som åtfölja en tryckande fattigdom,