ii4 slyäkt arfvet. och döttrarna kunde, äfven de, få se sig litet om i världen genom att resa till släktingar i Sverige. Michael Toppelius hade nämligen i detta land åtminstone en svåger, Carl Johan Oclavicz, och en svägerska, Brita Oclavicz, gift med en militär, Elias Norlin, hvilken tjenade vid Upplands regemente och hann till kaptens rang. Redan Johan Gabriel antecknar, att han under sina studentår flere gånger farit på någon skuta öfver till Sverige och vistats dels hos morbrodern i Stockholm, dels hos Norlins »på Finstaholm, en vacker landtegendom i Häggeby socken» (i Uppland). År 1785 bosatte sig kaptenen på Drottningholm såsom arrendator af Lofö prästgård — pastoratet var denna tid prebende — och äfven här besökte den unge finske släktingen honom. Senare kommo åtminstone ett par af systrarna, först Greta och sedan Lisette, öfver på långbesök till Lofön, och Greta var 1792 med på den ödesdigra operamaskeraden den 16 mars, då Gustaf III blef skjuten. Åter hade alltså en person i släkten förvärfvat sig ett minne för lifvet genom delaktighet i något som rörde hela fäderneslandet. Mot sekelslutet började det gå nedåt för gamle Michael. Beställningarna blefvo färre, tiderna voro sämre och smaken hade kanske ändrat sig. Den 1 december 1798 ingaf han sålunda till stadens borgmästare och råd följande anhållan, hvilken synnerligen klart tecknar hans belägenhet och till hvilken stadens styresmän den 3 december lämnade sitt bifall. »Ädel och högaktad Herr Borgmästare samt Högaktade och vällagfarne Herrar Rådmän. Sedan jag nu hunnit till sextiofyra års ålder samt uti jämna 36 år dragit ali medborgerlig skatt och tunga