en måiyare och en uppfostrare. IOI både såsom rikets undersåte och borgare i denna min födelsestad och därhos redan nödgas erfara den nu nal-kande ålderdomens bräckligheter uti en aftagande syn och mina kroppskrafters förminskning, äfvensom för osäker förtjenst i anseende till de många tilltagande fuskerierna så i staden som ock på landet, hvarigenom jag ser mig ur stånd att mera hädanefter med mitt arbete och min hittills häfde målare- och conterfeij are handtering så mycket förtjena, som till dryga utskylders utgörande samt min hustrus och mina många barns försörjande årligen åtgår, har jag ingen annan utväg till förekommande af en hotande undergång på min ålderdom, än att härigenom hos den ädla Magistraten afsäga mig den rätt mitt af den högädla Magistraten under d. 10 mart. 1762 erhållna burbref innehåller, hvarigenom jag ödmjukast hoppas och anhåller att varda befriad för de utskylder och afgifter, hvilka därmed hittills åtföljt, förbehållande jag allenast det att för min nödiga bärgning än framdeles, så länge min vacklande hälsa det tillåter, enskildt få fortsätta de ringa, ovissa och obetydliga arbeten, dem jag nu mera kan förmå uträtta och verkställa.» Under sådana omständigheter kände sig* barnen manade att så godt de kunde stöda hemmet. Systrarna öppnade en krambod, vid hvars skötande i synnerhet Lisette tyckes ha varit verksam. Och Johan Gabriel hjälpte likaså hvad han kunde; men han fick snart andra att sörja för. Ty år 1800 förlofvade han sig med Anna Christina Forsman, dotter till aflidne kyrkoherden i Laihela Georg Forsman. Det var då naturligt, att han tyckte sig behöfva ett bättre lefvebröd än pedagogsysslan, och lika naturligt