i04 si^äkt arf vet. var att han sökte komma till hemstaden, då där en kapellanstjenst samtidigt blef ledig. Denna befattning erhöll han dock ej, men vågade i alla fall gifta sig nyårsdagen 1801. Följande år ansökte han ånyo en likadan tjenst, denna gång i Ilmola stora pastorat i hans hustrus hemtrakt, södra Österbotten. I Kurikka och Kauhajoki, den tiden kapeller under Ilmola, voro äfven tvenne af hustruns systrar gifta, Sara Lisa med kapellanen Niclas Lagus och Lena Maja med den driftige landtbrukaren Gustaf Inberg på Knuuttila gård. Till kapellanstjensten i Ilmola fick Toppelius så godt som enhällig kallelse och flyttade till sitt nya hem hösten 1802. I sitt äktenskap njöt han prästens vanliga välsignelse hvad barn beträffar: innan kort hade han en son, som han efter vännen Franzén (och sin far) kallade Franz Michael, samt tre döttrar. För dessa sina egna sökte han sörja så godt det var honom möjligt; bland annat upptog han i ödemarken ett torp, Tuohistomäki, för hvilket han erhöll femtio års skattefrihet. Och hans intresse för jordbruket visade sig äfven i att han var en bland stiftarne till Ilmola landt-mannasällskap, den första och länge den enda lokala jordbrukarförening i Finland. Till sin församling stod han i det bästa förhållande, såsom naturligt var med en så samvetsgrann, anspråkslös och välvillig Herrans tjenare. Hans stora samvetsgrannhet lände honom till och med till men. År 1804, då kyrkoherden i församlingen dog, förordnades han att handhafva pastoralvården. »Och som — berättar brodern Gustaf — denna var till den grad försummad, att knappast två tredjedelar af församlingens befolkning fanns i de fragmentariska