fältskären zacharias topelius. T 5 T studenten. Hans hälsa var svag, han hade ständigt hufvudvärk, medicinerade och drack »ett slags mineralvatten». Denna hans ohälsa, i förbindelse med hans fattigdom och hans flit — han började sin dag klockan fem om morgonen — verkade att han lefde ganska litet tillsammans med kamrater. En förströelse hade han dock när som helst till hands: sin fiol. Och på vårsidan sökte han sig ut i naturen, för hvars kännedom han redan nu lifligt intresserade sig. Han köpte på auktion lannes Systema naturae och gick ut att botanisera. Hans själslif blef i följd af allt detta fortfarande företrädesvis ett inre, men ingalunda därför mindre rikt. Den tidiga romanläsningen hade för honom öppnat ett helt galleri af olikartade karaktärsbilder och i sammanhang härmed gifvit honom en mängd uttalanden öfver människorna och deras förhållande till hvarandra samt sålunda föranledt en rätt stark reflexion. Visserligen hade därjämte hans fantasi blifvit lössläppt, men han insåg säkert ganska tidigt hvad han i äldre år omtalar, nämligen att det hejdlösa fantasilifvet verkade förstörande äfven på hans kroppsliga hälsa. Såsom blifvande läkare leddes han att reflektera häröfver, gaf snart förnuftet husbondeväldet öfver sin inre värld och begynte för sig klargöra sin ställning i lifvet. Härtill drefs han ju äfven af att han tidigt vistades bland främmande och likaledes af att han som uppfostrare kände sig böra följa Porthans maning att först uppfostra sig själf. Så finna vi i en almanack för året 1800 åtskilliga för hans ståndpunkt mycket upplysande anteckningar. Ur ett tyskt arbete anför han flere utdrag, af hvilka det första i öfversättning lyder: