fältskären zacharias topelius. 129 Hvad skatter för en man, som verkligt hjärta har, är ej hans fäders graf, är ej hans egen hydda, och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar, och minnet, evigt kärt, af stunder lyckligt flydda! Ja, paradisets fröjd: den första känslans tid, och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid, ir i och allt som njuts i dag, och allt som du begråter, allt, allt din fosterjord dig skänkt — hvad ger du åter? Ditt lif — välan, du har betalt din sKuld: så pocka ej på rökelse och guld! Och med den smak han hade för besinningsfullt klargörande af sin ställning i lifvet, bevarade han väl nog ock i minnet dessa ord: •Så jämnt, som skeppet går ifrån sin stapelhöjd, den vise går sin gång, åt ingen sida böjd, af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk väpnad, mot lyckan utan stoj, mot faran utan häpnad, och tänker glad: förtjenstens tempeldörr skall öppnas dock med grafven — 0111 ej förr. Det dröjde ej heller länge innan honom erbjöds ett tillfälle att verksamt gagna fosterlandet, på samma gång han kunde förtjena sig penningar såväl för egen räkning som för att nu i sin tur kunna hjälpa sin yngre broder Gustaf framåt på lärdoms vägen. Denna broder var en liflig och vaken gosse och sattes tidigt i trivialskolan. Här inhämtade han dock ej särdeles mycket. Skolans rektor Chronander, som äfven varit Franzéns lärare och gett honom många väckelser, var nu gammal vorden, därtill närsynt, opraktisk och hetlefrad, och så kunde han ej hålla styr på pojkarne, hvilka i stället för att drifva grundligare studier roade 9