132 slaktarevet. skilling betalades af allmänna medel för hvarje allmogebarn som behandlades. En af de första som ute i bygderna grep saken an var den nyssutnämnde Ilmolakapellanen — han var ju Franzéns vän och hade dessutom i sin barndom sett två syskon dö i den härjande sjukdomen. Redan den 26 november 1802 verkställde han den första vaccinationen i Vasa län, och intill mars följande år hade han vaccinerat fyrahundra barn. Han erhöll ock den 2 maj 1803 för sitt nit hushållningssällskapets silfvermedalj. Följande sommar hade Zachris kommit till Ilmola för att tillbringa ferien hos sin bror i hans nya hem. Hvad var naturligare än att den blifvande läkaren äfven smittades af samma intresse? Detta så mycket mer som just samma år 1803 åter en koppepidemi rasade med fruktansvärd våldsamhet öfver hela landet. Af samtliga dödsfall under året vållades fjärdedelen af kopporna, och i Uleåborgs, Vasa och Kuopio län öfversteg de dödas antal under året antalet födda. En så stor dödlighet hade man ej konstaterat i Finland alltsedan tabellverkets införande 1751. Men odlingens förkämpar i Åbo sofvo icke. Hushållningssällskapet beslöt att vidtaga en särskild kraftåtgärd. Flere personer skulle utsändas till olika delar af landet för att dels själfva vaccinera så många som möjligt, dels utlära konsten åt andra. Främst ville man till detta värf ha färdiga eller blifvande läkare, och så trädde Zachris Topelius i redet. »Och som han var född i Uleåborg och dessutom väl känd däromkring samt hade tillfälle att någon längre tid vistas borta», så fick han på sin lott hela Uleåborgs län utom Pyhäjoki och Kalajoki socknar.