si,äktarfvet. de därom helt förvända begrepp, såsom att apotekare tillverkade ympningsämnet (ainet), hvarföre man äfven vid tillfälle af brist på vaccin tillsporde mig om jag icke kunde göra sådant. För något mer än fyra år sedan hade de naturliga kopporne hemsökt socknen och det på ett ganska omildt sätt. Nu fruktade man åter för denna farsot äfvensom för en rötaktig feber, bägge i annalkande ifrån Kuu-samo . . Härvid torde tnig tillåtas en anmärkning så många gånger tillförene och äfven nu besannad, att bönderne, förlitande på sin tro uppå ett oundvikligt öde, själfve blottställa sig för och utbreda smittande sjukdomar eller till det minsta äro obekymrade om deras undvikande. Det vore eljest svårt att förklara huru i ett så vidsträckt och folkfattigt land dylika farsoter kunna blifva så allmänna som de vanligtvis äro det . . Allmogen var väl något misstrogen emot ympningen, men tillät den likväl anställas. Fänrik Clementioff, som ifrån Rovaniemi varit mig hit följaktig, gaf sina soldater (hörande till Caj ana bataljon och af hvilka en del äro här förlagde) befallning att skicka sina barn till de samlingsställen, där vaccinationen öfvades, och begagnade sig för öfrigt till vaccinationens fördel af det förtroende han ägde hos bönderne. Också det ting, som nu påstod och hölls på prästgården, till hvilket socknens inbyggare och äfven flere ifrån Lappmarkerna infunnit sig, befrämjade och lättade vaccinationens införande.» Det sista yttrandet uttrycker i officiell stil någonting som Topelius själf på ett annat ställe skildrat i en vida mera åskådlig form och hvilket på samma gång är högst karakteristiskt både för honom och för tiden.