si,äktarfvet. och bark, gjorde det omöjeligt att utdela medicamenter till alla behöfvande, emedan därmed intet kunnat uträttas till det ondas häfvande.» I ett afseende beredde honom dock befattningen någon tillfredställelse: han var hos sina föräldrar och kunde med sina besparingar från Nykarleby understöda detn. Häröfver uttalade Johan Gabriel sin glädje, enär han själf »under sina egna svåra omständigheter varit allvar ligen bekymrad» om de gamla. — Ja äfven denne sin äldre broder kunde Zachris nu vid behof stå till tjenst med penningeförsträckningar. Länge stannade dock icke Zachris i Uleåborg. Den initiativrike landshöfdingen hade, sedan han väl fått honom dit, fattat tycke för honom. Och nu hade han fått en ny idé: länet hade stort behof af en djurläkare, och Topelius borde därför resa till Lund, där föreläsningar i veterinärvetenskapen höllos af anatomie pro-sektorn. Efter återkomsten, som borde ske till nästa midsommar, skulle han få fast anställning och undervisa andra i konsten. Topelius nekade i början, icke dock af det skäl en universitetslärare i Uppsala ännu 1813 anförde, att nämligen »en läkare icke utan att förlora den aktning, i hvilken han bör bemöda sig att stå, kan uppå kallelse infinna sig för att på engång curera bonden och hans häst, hustrun och kon, barnet och grisen.» £ ; Nej han tvekade emedan detta värf skulle hindra honom från en påtänkt resa till akademin för att taga doktorsgraden, »förutan hvilken i vårt fädernesland utsikterna för en kirurg äro nästan inga». Ty föregående år 1806 hade den 6 augusti förordnats, att kirurgiemagistrar skulle vara kompetenta blott till underläkare-