158 SLÄKTARFVET. och fienden marscherade framåt med musik. »Men då de kommo på skotthåll, gafs eld, att 15 tusende skulle hafva stupat.» Omedelbart tillägges dock: »Således berättas — men fordrar bekräftelse.» Öfver hufvud är ock den gamles stämning allt annat än hoppfull. Han skrifver bland annat: »Bedröfliga tider. Försynens milda nåd förskone oss till lif och lem i denna usla världen. Döden blänker för våra ögon alla dar . . Önskeligt vore, ja högst nödigt att ifrån Svärige få spannemål, annars dör allt folket i hunger i år och nästa år, ty om man får åkrarna sådda, så torde krigare, hästar och folk ner trampa [grödan] och så otvifvelaktigt följer döden. Svält höres af flesta ländes åboer. Gudi vare ära, som hittills hulpit. Han är allsmäktig att förese oss härefter, om vi af allt hjärta älska och vörda Hans heliga regering här i världen.» I samma stil gå äfven den gamles öfriga uttalanden från krigsåren. Strider omnämnas dock alis icke, troligen af försiktighet; i ett bref af den 14 september 1808 heter det ock: »Mycket vore att säga, men man vågar ej skrifva om allt.» Och dessa ord äro skrifna på finska, sannolikt för att ej så lätt förstås, ifall brefvet skulle komma i obehörigas händer. Eller ock använde han detta språk, här som i några andra fall, därför att hjärtats fullhet sökte sig uttryck på hans rätta modersmål. Och att detta var finskan, det ser man tydligt bland annat af ordställningen, då han skrifver svenska. Dyr tid, nöd och stor dödlighet omtalas dock: »Dödsens lia tar bort så mycket folk, både unge och gamle, här i landet. Det vore vidlyftigt att omnämna — inom kort tid fem rådmän afledo» (Den 19 januari 1809).