hårda tider. 1.61 Hvad jag nu längtar till mitt goda Finland, men årstiden gör det omöjligt att resa dit förrän i maj eller juni. Med fruktan af bidar jag hvar postdag, emedan jag är säker att få höra fiendens framsteg. Med den högsta glädje emottager jag bref från mina anhöriga och vänner därstädes, emedan jag ser att de än äro oskadde, då de kunna få skrifva. Bäste bror, gör du mig äfven den glädjen. Du tror icke hvad det är för en pinsam känsla att på ett så långt afstånd erfara olyckor i en bygd, som man så högt älskar; ej för det man som närvarande trodde sig kunna afhjälpa dem, men emedan man förtryter att icke en gång få dela dem . . Jag spår nästan att jag rappelleras härifrån af Collegium för att mottaga någon beställning i Finland vid armén Än en gång skrif och säg mig huru de må, som mest intressera din vän T.» Af detta bref framgår tillräckligt tydligt, att i bredd med den varma kärleken till fosterbygden äfven personliga band redan fäste honom vid Nykarleby. De notiser han önskade fick han dock icke: brefvet återkom till honom i maj — fienden hade redan besatt adressorten. Men hans i brefvet uttalade förmodan att han snart skulle rappelleras af collegium, den gick innan kort i uppfyllelse. Collegium förständigade honom den 2 maj att öfvertaga en militärläkarebefattning, dock ej vid armén i Finland, utan vid den i Stockholm stationerade eskadern af »arméns flotta». Hade den unge läkaren sett blott på ekonomisk vinning, så var den tjenst han sålunda — allt i anledning af det stipendium han innehaft — tvingades att antaga nog så fördelaktig. Han var »uppbördsläkare», d. v. s- t t