hårda tider. 163 Ju förr ju bättre. Nog är här göra. Kyrkklockorna ringer hvar dag.» Alla dessa önskningar verkade dock ingenting: Topelius behöfdes nödvändigt på flottan och måste kvarstanna där. Så godt han kunde och så länge det var möjligt sökte han dock bispringa de hemmavarande. Och han tyckes ha varit färdig att till deras gagn göra sig af med den goda hästen, men Lisette skrifver då (den 25 april): »För öfrigt mår vi så bra som vi kan: med toma händer slipper man ej långt. För hästar bjudes ej här någonting, utan tages med våld hvar dem öfver kommes. Din har vi stängt i vår andra gård tills vidare. Ack om du snart kunde komma hem! Alla andra blir här rika, men vi, som har ingenting att våga, måste vara som präglade vid ett och samma mynt.» På samma gång beklagar systern, att Zachris ej fått mer än ett bref af henne, ehuru hon skrifvit tre till Lund. »Ni är ej bortglömda, bäste bröder, nej visst intet, ehuru svår vår belägenhet är. Din lär ej heller vara stort bättre: du är för nära i grannskap med dansken.» Å sin sida glömde ej heller Zachris de sina. Han skref i juni från Furusund till fadern och sände honom femtio riksdaler samt sedermera två reverser. Till svar skref gamle Michael: »För dessa goda välgärningar aflägger [jag] hjärtelig tack samt önskar och beder den Högstes nådiga åtanka att vakande vara öfver dina vägar till önskeligit mål.» Men äfven Gustaf, hvilken fullföljt sin afsikt att taga tjenst vid flottan, hade nu en aflöning, som satte honom i stånd att hjälpa fadern. Denne skrifver nämligen: »Gustaf har ock varit ganska beskedlig och skrifvit ifrån Stockholm, samma tid som [du] ifrån Furusund,