174 si/äktar f v e t. ett bref af honom. Ty detta hans bref hann säkert ej fram till Ilmola innan »slutet inträffade», den 27 september. Hurudant detta slut var, därom veta vi intet närmare. Men af allt att döma bibehöll den sjuke prästmannen till det sista samma lugna blick mot döden som framträder i hans bref. Den skrift han där åberopat finnes ännu i behåll. Den är daterad redan den 30 juni med ett tillägg af den 23 augusti, i hvilket döttrarnas död omnämnes. Det heter i skriften bland annat: »Min första önskan är att mina ömt älskade efterlämnade icke måtte vid min hädanfärd, som redan så länge kunnat föreses och som den allgode Guden visserligen i sin nåd och vishet bestämt till den för oss gemensamt bästa och behageligaste tiden, alltför mycket öfverlämna sig åt naturens sorgeliga känslor, icke heller misströsta om den faderliga omvårdnad, som de i Himmelen hafva att trygga sig till och som är vida mera dyrbar än den jag varit mäktig att gifva dem. Mitt eget hjärta blöder, då jag tänker på deras framtid. Men såret läkes endast af tanken på en god, mäktig och vis försyn. Måtte dessa mina ömmast älskade icke förgäta att hellre upplyfta ett rätt tacksamt hjärta till allas vår Fader i Himmelen, som låtit mig upplefva den tiden, som tryggar dem om nödtorftig bärgning åtminstone öfver de första åren, allenast den Högste nådeligen ville borttaga det svåra hämnderis, hvarmed Han nu funnit nödigt att hemsöka detta olyckliga land.» De anordningar han träffade om sonens uppfostran äro oss redan bekanta ur hans bref. Så slutar han skriften med följande ord, hvilka gifva ett vackert