jgo ^barndomshemmet. Men äfven i andra afseenden hade hans lefnads-erfarenheter ledt honom till en fast uppfattning af det mål han i lifvet ville vinna. Han hade nödgats vid flere tillfällen foga sig efter andras vilja eller efter ogynnsamma omständigheter, samt lärt sig att göra detta med jämnmod; han var, om någon, »man att allt fördraga, allt, ja, utom ett — att klaga». Men just därför framstod för honom det personliga oberoendet såsom ett mål värdt att eftersträfva, äfven om detta mål stod att vinna i en jämförelsevis obemärkt ställning. Och då han tillika vant sig att lefva mycket för sig själf, kan man ej heller tro att Stockholmslifvet på honom öfvat någon öfverväldigande dragningskraft, om han ock helt visst med lifligt intresse hade följt historiska tilldragelser, som förefallit inför hans ögon: statshvälfningen, Fersens mord m. m. Därför är det väl högst sannolikt att han ganska hastigt fattade sitt beslut, då han fick kallelse att återvända till fosterlandet, vid hvilket han ju dock var innerligt fäst. Och då kallelsen kom från Nykarleby, där han redan vistats ett par gånger, medverkade till detta beslut den fäderneärfda böjelsen att icke ombyta den verkningskrets man engång kommit in uti. Också formen för den kallelse han erhöll visar att / han, genom att antaga den, kunde vänta att i denna krets befinna sig väl. Det var apotekaren Rantzau, som i bref ifrigt uppmanade honom att återvända till Nykarleby. Och då brefskrifvaren skämtsamt kallar sig själf »Kejserlige hofapotekaren och riddaren af Spansk-flugo-ordens stora kors, högvälborne Ernfrid von Kantzow», så förstår man att det är en förtrogen vän som talar och manar Zachris att återförena sig med en vänkrets