i,äkaren och hans maka. 193 som han redan vunnit. Och arbete skulle han ej sakna. »Här är mycket sjukligt såväl i staden som på landet . . Vi är i högsta behof af hjälp. Jag kan försäkra dig: om du nu vore på stället, hade du större practique än du kan tro dig hafva i Stockholm. Gif oss ett fixeradt svar, som vi kan rätta oss efter.» Detta bref afläts våren 1810, och möjligtvis lofvade Zachris redan då att komma, så snart han ^aflagt sina sista lärdomsprof. Säkert är att han den 4 oktober 1811, alltså kort efter tagen licentiatexamen, blef stadsläkare i Nykarleby. Och följande år, 1812, erhöll han därjämte en nyinrättad provincialläkare enst, till hvilken han var ensam sökande. (Han utnämndes den 7 april). Gustaf dröjde, som vi redan sett, längre i Sverige. Och då äfven han något senare kallades till hemlandet och detta till själfva sin födelsestad, vägde han länge skälen för och emot en flyttning. Han hade ock både ett annat lynne och en annan ställning än Zachris. Vida mer än denne hade han rört sig bland människor af olika slag: i universitets-, läkare-, militär- och sällskapskretsar. Därtill hade han sett främmande länder och lärt känna deras invånares seder och lynne. Och slutligen hade han i Stockholm fått en lärarebefattning vid en nyinrättad uppåtgående anstalt. Han hade alltså goda utsikter att stiga till en bemärkt plats i samhället, och hans temperament gjorde honom äfven såväl benägen som förmögen att omfatta de tillfällen, som ute i världen erbjödo sig både att lära och att verka. Men umgänget med en mängd olika människor verkade äfven starkt på sättet att uppfatta och bedöma dem. Som läkare var han säkert lika människovänlig T3