jgo ^barndomshemmet. som brodern, men tillika var hans blick skarp nog att genomtränga det skenväsende, som framträdde i de kretsar han rörde sig i, och hans kritik upptäckte lätt svaga sidor likaväl i umgängeslifvet som i det akademiska examensväsendet eller i jakten efter befordran och tjenster. Och denna kritik gick sedan lätt nog ut äfven öfver dem, till hvilka han tyckes ha kunnat stå i ett mer vänskapligt förhållande. När man således från Uleåborg i slutet af 1814 hörde sig för, till en början genom Zachris, huruvida Gustaf vore villig att mottaga stadsläkartjensten i nämnda stad, så var Gustaf osäker om hvad han skulle svara. »Jag medger att denna tjenst äger många förmåner, men som födelsestad afskräcker den, alldeles tvärtom hvad den borde göra, och folket med sina kabaler, dumdryghet och snålhet och sitt särdeles förtroende för utlänningar och främmande gör de förras dragningskraft mäkta svag.» Så kom på nyåret 1815 en direkt anhållan från borgmästaren Hasselblatt, att Gustaf skulle mottaga stadsläkartjensten, hvilken varit ledig allt sedan Ståhl afreste under kriget. Och när det här heter: »Magistraten och borgerskapet smickrar sig af det glada hopp, att Herr Doctorn, om det möjeligen sig göra låter, går sine landsmäns och fosterbygds önskan till mötes» — så visar redan denna sirliga ton hän på att Gustaf till Uleåborg stod i ett helt annat förhållande än Zachris till Nykarleby. Och detta var ju äfven helt naturligt: Gustaf hade på tio år ej varit hemma, medan Zachris blott några år förut lefvat och verkat i Nykarleby. Ëj underligt då att Gustaf fortfarande tvekade. Men följande sommar blef han i tillfälle att resa öfver till