iyakarkn och hans maka. 197 för att de ej saknade hvad lifvets nödtorft kräfde. I Uleåborg fanns Gustaf ständigt till hands, och till Nykarleby kommo fadern och systrarna gång efter annan på långbesök, vid hvilka de varmt omhuldades. Beata Christina dog 1816 i Nykarleby, säkerligen vid ett sådant besök. Gamle Michael och hans döttrar upphörde dock ingalunda att själfva arbeta. Gustaf fann visserligen 1815, att fadern »märkeligen åldrats»; men denne själf nämner i sina bref oupphörligt att han ej haft tid att skrifva, emedan han haft »göromål»; 1814 har han t. ex. måst »marsera» på åkern och efterse bärgningen. Också döttrarna arbeta, ehuru det t. ex. med boden går smått. Och ännu 1820 i juli skrifver Gustaf: »Farsgubben, som vid vår [de nygiftas] hemkomst var rask, har sedermera företagit sig att måla Törnävä kyrka och i detta ändamål där tillbringat flera veckor.» Huru kry den gamle var visas ock af hvad som berättas om hans sista besök hos Zachris. Då han skulle fara hem och släden körde fram, försedd med en varm fäll, samlade han ihop sina målningsburkar och andra effekter, stufvade dem försiktigt in i släden, bredde fällen öfver dem och satte sedan sig själf — ofvanpå. Hvilket intryck hans personlighet gjorde på främmande framgår ur ett bref af en svensk, Carl *W. Fagerlin, hvilken i maj 1817 först tackar Zachris för »den synnerliga vänskap och artighet», som denne i Nykarleby »så oförtjent slösat» på honom, och sedan hälsar från fadern, som han träffat i Uleåborg. Om denne säger han: »Skulle jag få lefva så länge som den hedersmannen, så önskar jag mig hans tranquila ålderdom och fullkomliga förtröstan på den Gud* som alltid varit hans vän och med