jgo ^barndomshemmet. hvilken han nu uti kärlekens band är så nära förenad. — Det är sällt för en ung man att få se en sådan spegel, så sällsynt af denna äkta sort nu för tiden.» Med denna karakteristik sammanstämmer särdeles väl det intryck man får af ett bref från den gamle till Zachris af den 28 december 1820. Brefvet, helt och hållet på finska, andas en djupt religiös stämning, men på samma gång vemod, säkert till god del föranledt äfven af att Zachris sedan flere månader var svårt sjuk. Fadern erinrar sig alla de kära han förlorat och finner tecknen tyda på att »världens afton är för handen» och att man borde bereda sig på att mottaga den. Själf »knåpar han dock ännu med det arbete dagen för med sig», och äfven döttrarna sköta sina sysslor, »Gustaf blomstrar som en fager blomma, Calle ser efter hvad som finns i skåpet.» I slutet af brefvet sänder han svärdotter och barnabarn kärliga hälsningar och nyårsönskningar på t runometer. Detta torde vara det sista bref af den gamle som finnes i behåll. På dagen ett år senare slöt han sin lefnad på det sätt sonen Gustaf berättar. »Michael Toppelius . . förde ett stilla, ordentligt lif och dog älskad och värderad både af hög och låg den 28 december 1821. Omtrent tio dagar före denna kallade han sina barn, ibland hvilka också professor T:s, till sig och tillsade dem i den lugnaste sinnesstämning sin snart förestående död af slag. Fullklädd och sittande upprätt utan minsta tecken till blodsvallning, förklarade han nu bestämdt sin långa lifstids snart inträffande slut och förmanade sina barn till undergifvenhet för de stora pröfningar, hvilka förestodo — men med hvilkas uppgifvande han ej ville i förtid oroa dem. Härpå tog han