i,äkaren och hans maka. 199 ett. hjärtligt afsked, läste några böner, anstämde en psalm — och fick, under det han sjöng, slag på målet och sedan lamhet på vänstra sidan. Om morgonen den 28 december ganska tidigt vaknade professorn, som lagt sig i det invid varande rummet, hastigt ifrån sin korta slummer och en dröm, i hvilken han tyckte sig med särdeles ansträngning ifrån gården bortbära sin fader. — I samma ögonblick slocknade hans i andra ändan af rummet uppställda ljus, hvars blåa låga i spetsen af veken han ännu varsnat, och samtidigt ropades ifrån det intill belägna sjukrummet: Herre Gud, hvad kommer åt ljusen, som slockna där? —Trenne ljus hade samtidigt slocknat, och då ljus åter erhölls, var den sjuke af somnad.» Den gamles antydan om snart förestående hårda pröfningar dröjde ej att besannas. Den 23 maj 1822 klockan half tre på morgonen väcktes Uleåborgs invånare af eldklämtning. Elden hade kommit lös i en gård vid älfven i nordligaste delen af staden. Stark torka hade rådt någon tid, äfven vinden var häftig och ökades, som vanligt, ytterligare genom elden. På den gård, där elden utbröt, fanns upplagdt ett parti ved af mer än hundra famnar, som genast antändes, och inom några minuter stod ej blott hela grannskapet i låga, utan bränder kastades ock till midten af staden och tände där. Innan kort brunno äfven kyrkan och klockstapeln, och de personer, som gått upp i den sistnämnda för att klämta, blefvo innebrända. Mången annan räddade blott med möda sitt lif, och inom nio timmar var så godt som hela staden ödelagd. Utom kyrkan brunno äfven rådhus, skola, lasarett, fattighus, prästgård och rektors boställe. Endast helt få gårdar i södra delen af staden undgingo förödelsen, emedan