i,äkaren och hans maka. 205 och Christina än de ryska än de finska officerarnes bravader och artigheter, men modern var vaksam, och de unga flickorna fingo väl dansa på balerna i hemstaden och i det närbelägna Jakobstad, men skickades om somrarna bort till skärgården. Ännu till sena ålderdomen behöll Sophie ett lifligt minne af Klingspor, Adlercreutz, Döbeln, Kulneff, Rajevski, Demidoff och andra detta krigs framstående personligheter. De båda systrarna fingo den äran att låna romaner af Klingspor, som medförde ett betydligt förråd af denna lätta lektyr att muntra sig med under krigets besvärligheter. Till återtjenst hade de ej ringa besvär att anskaffa tillbehör till hans lukulliska kök och blefvo vittnen till hans makliga aftonmåltid, där han i detta högkvarter, tre mil från slagfältet, mottog rapporterna om slaget vid Oravais. En episod från denna dag fäste sig särskildt i minnet. Middagstiden kom en ung officer vid Västerbottningarne (brigadadjutanten löjtnant N. Hamrén) med rapport från Oravais, visade skrattande sin genomskjutna kappa och återvände till striden. Andra morgonen erforo husets döttrar, att den unge vackre löjtnanten stupat i sista striden på kvällen, när återstoden af den slagna armén bröt sig väg norrut. Så förbinda sig äfven på detta håll privata och familjeminnen med tilldragelser som djupt ingrepo i fosterlandets öden. När Zachris Topelius återvände till Nykarleby år 1811 var han redan i en annan ställning än då han i Stockholm träffade Sophie Calamnius eller då han 1807 fick dansa efter landshöfdingens pipa. Bland småstadens