i86 barndomshemmet. Så blir då ock det program, som för den nya tiden uppställes, en utveckling af ideér, hvilka mött oss redan hos Franzén. Och såsom tidigare angifvits, är det den då tjugunioårige vicebibliotekarien Johan Jacob Teng-ström som formulerar detta program, i en artikel med titel »Om några hinder för Finlands litteratur och cultur». Denna artikel uttalar i många afseenden åsikter, hvilka blefvo bestämmande för tänkesättet långt framåt i tiden; och en något utförligare redogörelse för dess innehåll är därför af behofvet påkallad. Uppsatsens början är särdeles karakteristisk för tidsförhållandena. Den utgöres af ett försvar för rättigheten att offentligen afhandla ämnen som röra samhällets väl. Denna rättighet »har väl ofta blifvit missbrukad, men däraf bevisas ej dess skadlighet». Att ett sådant försvar för yttrandefriheten kunde vara behöfligt i en tid af så starkt reaktionära tendenser kan man lätt förstå; det motiveras emellertid varsamt nog med att i Finland »alla offentliga yttranden om allmänna angelägenheter varit mindre vanliga». Men så göres en inskränkning, lika betecknande. »Till ämnen, som angå det allmänna bästa, höra väl äfven en stats yttre förhållanden, dess ställning i afseende på andra stater. Men då till dessas bedömande, utom mångsidiga kunskaper och en skarp blick, den högsta erfarenhet fordras, så kunna de af den större allmänheten sällan rätt uppfattas eller ses från riktiga synpunkter. Därföre har äfven med rätta det så kallade politiska kannstöperiet blifvit stämpladt såsom en sysslosättning blott för de oduglige och okunnige.» Otvifvelaktigt är detta undantagande af politiken icke någon försiktighetsåtgärd, afsedd att tillförsäkra