jgo ^barndomshemmet. äfven och uppblomstrar (andra fördelaktiga omständigheter därjämte förutsatta) den sanna culturen. Sådana naturomgifvelser förlänga det medeltillstånd emellan vild frihet och borgerlig ordning, hvilket, likasom ungdomsåldern för den enskilda människan, för en nations utveckling är så viktigt. Det var bland ungefär dylika omgifvelser som grekerna, tillika gynnade af en ojämförligt mildare och gladaie himmel samt jordens yppigare fruktbarhet, genom sitt sinne för det sköna och rent mänskliga, uppstego till denna bildning, som utgjort och alltid skall utgöra ett föremål för beundran och kommande seklers uppmärksamhet. På slättmarkerna däremot afbildas vanligen i människornas väsende den kala, flacka enformighet de beständigt hafva för sina ögon: nationerna sammansmälta hastigt och stelna, utan att hafva dessförinnan hunnit, om man så får säga, i mindre massor utarbeta och förädla sig själfva.» Detta framhållande af naturens inflytande på människan och på ett helt folk är visserligen något som man träffar mycket allmänt under de första årtiondena af nittonde seklet; exempelvis må påminnas om Geijers bekanta skildring af Sveriges natur i »Svea rikes häfder». Men i den särskildt finska fosterlandskänlans historia har detta yttrande en mycket viktig plats: det anknyter till de uttalanden af Porthan och Franzén, som vi tidigare anfört, och leder från dem omedelbart öfver till Runebergs uppfattning, sådan den framställes t. ex. i uppsatsen om Saarijärvi. Och Runebergs åskådningssätt blef sedan bestämmande för Finlands hela poetiska storhetstid, ej minst för Sylviavisornas skald. Men lika, om ej mer anmärkningsvärdt är det parti, som påpekar det i Finland, likasom fordom i Hellas,