runorna. 228 rådande »medeltillståndet emellan vild frihet och borgerlig ordning», hvilket jämföres med ungdomsåldern hos den enskilde. Detta är ju likaledes en tydlig anslutning till Franzéns tidigare refererade uppfattning af mänsklighetens poetiska eller ungdomsålder, hvilken nu uttryckligen förklaras existera i Finland, till fromma för »den sanna kulturen». Men omedelbart därpå erinras — åter i öfverensstämmelse med den nu redan traditionellt finska uppfattningen — huru naturens karghet och det hårda arbetet »för tillfredsställandet af de första physiska be-hofven» gör att kulturen ej här kan uppblomstra på samma sätt som »under söderns himmel och i dess varma luft. Och ehuru den [kulturen], oaktadt dessa svårigheter, hos oss, hvilket vi tryggt kunne påstå, är lika frisk och liflig som å många bördigare och blidare trakter till och med af Europa, så återstår dock för oss mycket, ganska mycket att önska.» Ty äfven andra hinder ligga oss i vägen, och dessa »äro förnämligast sådana, som väl aldrig helt och hållet kunna häfvas; men de kunna dock minskas eller till någon del undanrödjas». Det första af dessa hinder är den omständighet som redan tidigare anförts, »att vi, ehuru genom språk och lynne en särskild nation, likväl ej äre och aldrig kunne med bestånd för framtiden utgöra en egen själfständig stat». Men den bristande nationella själf kännedom, som Tengström anser detta vålla, den fattas af honom ej egentligen politiskt, utan kulturellt, ja man kunde säga filosofiskt eller poetiskt. Han talar om »den själfkänne-dom af vårt inre tillstånd, som för ali statskunskap och ali philosophi, för ett folk ej mindre än för den enskilda människan, kan anses vara det högsta problemet, hvars