runorna. 229 att äfven rädda våra förfäders vackra runor från deras eljes oundvikliga undergång. De lära oss känna ett folk, hvilket, om det också ägde ett mindre förråd af kunskaper, dock var tappert, modigt, redligt och hyste en särdeles håg att utransaka naturföreteelsernas orsaker och grunder. Allt hvad de gamle ej kunde på vanligt sätt förklara, det ansågo de för ett under; detta gaf upphof till de många ursprungs- och besvärjelserunor samt till de många mindre gudar och deras underbara bragder, hvilka man i gamla runor öfverallt påträffar och hvarom äfven denna samling bär vittne.» Men äfven i andra afseenden än samlandets syfte kan Topelius sägas vara en föregångsman för den följande tidens arbete. I företalet till andra häftet säger han sig ha blifvit uppmanad att angifva i hvilka landsdelar de skilda runorna sjungits eller anträffats. Han uppger då, att åtskilliga af de sånger han dittills utgifvit stamma från Arkangelska guvernementet, i synnerhet Vuokkiniemi socken. Och i förordet till sista häftet påpekas särskildt, att han från denna trakt fått sina bästa runor och att mera där antagligen stode att få. Detta blef för Lönnrot en fingervisning af största betydelse. Han företog 1832 en forskningsfärd till Vuokkiniemi, och han säger själf i sin biografi öfver Topelius: »Äfven af åtskilliga andra har orten sedermera i samma afsikt flera gånger blifvit besökt och därigenom en rik skatt af fornsånger och traditioner, medan ännu tid var, räddad från undergång.» Han betecknar därför uttryckligen Kalevala såsom en frukt af »de färder och samlingar, hvilka Topelius genom sina samlingar förberedde och styrde till det rika runolandet».