runorna. 231 bemödanden»; men arten af vår historia gör, att arbetet därpå lätt kan komma att »uppehålla sig vid mindre omständigheter», något som torde ha gifvit anledning till talet om »en slags fennomani, hvilken någon tid hos oss skall yttrat sin verkan äfven på de akademiska studierna». Först i andra rummet kommer tanken på folkdiktningen. »Än en utväg att underhålla och utveckla finska nationaliteten bland de civiliserade stånden vore ofelbart finska mythologiens bearbetande och användande vid inhemska försök att i bilder och symboler uttrycka det öfversinnliga; men att äfven detta förslag tills vidare måste stanna vid blotta önskningar, finner hvar och en som känner, att dessa myther, så vida de hittills äro bekanta, sakna den rikedom och den sinnliga bestämdhet och åskådlighet, som fordras för att kunna uppfatta dem i deras forna och lefvande betydelse och framställa dem med deras sanna och egna uttryck. Att paradera med finska namn utan motsvarande charakteriserad personlighet, vore ändamålslÖst eller löjligt, då själfva Jumala betecknar ej en mythologisk person, utan christendomens Gud.» Så små förhoppningar hyste till och med en sådan fosterlandsvän som Tengström. Men han tillägger dock följande ord, i hvilka han ställer saken på framtiden: »Huruvida vår nations ursprungliga föreställningar af andevärlden och de verkande krafterna i naturen finnas kvar i sin uråldriga och hela individualitet, samt om de, framställde af en liflig men sundt bildad fantasi, kunna än i rena och klara former afspeglas, är ett problem, som ur de tillgångar att känna och bedöma dem,