runorna. 233 Och härmed inkom nu i det finska kulturarbetet ett element, som kvarstått där intill våra dagar. Ännu är icke ens samlingsarbetet slutfördt, och bearbetandet af det samlade materialet lämnar alltjämt nya resultat och öppnar nya utsikter. Så blir klargörandet af »den finska individualiteten» en fosterländsk uppgift, hvilken oupphörligt ger nya impulser åt kulturbärarne, och icke minst åt de skönlitterära författarne. Med fog har man kunnat påpeka hvilken oerhörd lucka som skulle gapa i Finlands litteratur, vare sig den begagnar svenskan eller finskan, ifall man därifrån tänkte sig bort allt det som härflutit ur bekantskapen med den finska folkdiktningen. Hvad runosamlarens son beträffar, är ju hans lyriska diktning till mycket stor del genomväfd af sådana inflytanden, hvilka i »Sången» gestalta sig till ett helt poetiskt program. Men det är tydligt, att genom faderns samlar arbete sonen kom att till detta kultursträfvande stå i en alldeles säregen ställning. På flere ställen i dagböcker och bref talar han om »Pappas runor» och hvad för andra kulturbärare var ett allmänt fosterländskt intresse, det har för honom tillika ett familjeintresse — alldeles som Finlands båda viktigaste krig. Och det samma gäller öfver hufvud om hela den krets af fosterländska uppgifter, som det nittonde århundradet i Finland har att uppvisa. Alla de viktigaste bland dessa uppgifter representeras af skaldens far, och sonen lefver sig in i dem på det naturenligaste sätt, insuper så att säga med luften intresse för dem. Bildningen och därmed äfven arbetet för folkets upplysning uppbars ju i Finland förnämligast af tjenste-mannaklassen, och såsom redan är nämndt, var en stor