i86 BARNDOMSHEMMET. del af dennas medlemmar äfven jordbrukare. Redan härutinnan är skaldens far representativ: också han verkade både som tjensteman och jordbrukare för upplysning och framåtskridande. Därjämte hyste han, som vi sett, lifligt intresse för samtidens historia och politik, likaså för naturvetenskap och för fosterländsk litteratur. Och med det sistnämnda intresset följde, likaväl som med hans läkareverksamhet redan i unga år, en liflig känsla för det språk, som talades af nationens flertal. Också säger Lönnrot, att hans finska modersmål i honom alltid fann en varm vän och nitisk försvarare emot dem, hvilka, då för tiden ännu mera oförsynt och oblygt än nu, nedsatte dess värde och ansågo det ej ens böra hoppas på någon bättre framtid än den att evigt förblifva ett bondspråk. »Föraktlig är hvarje nation, sade han, som ej älskar och odlar sitt språk, ty just språket utgör det inbördes medlet eller andliga föreningsbandet för ett folk, och däraf bildas hela statens styrka. Ännu mer föraktliga vore vi finnar, som fått oss ett af de vackraste, mest böjliga och välljudande språk, om vi icke älskade det och ansåge det för vår dyrbaraste egendom, den naturen, likasom till ersättning för åtskilligt annat, som vi måste umbära, tilldelat oss.» Ett uttryck för denna hans uppfattning är ock, att han i första häftet af sin samling aftryckte de finska fägnerunor, som Ganander skref då Porthan utgaf första häftet af sin afhandling De poesi fennica. Men helt visst delade han ej den exklusiva åsikt af språkets betydelse, hvilket redan började framträda och som längre fram kom att spela en så stor roll. Då man sträfvade till nationell individualitet, och då språket är det tydligaste uttrycket därför, låg den