runorna. 235 slutsats nära till hands, som uttalas redan i tidskriften Mnemosyne, utgifven af samma krets som debyterat med Aura. Här förklaras redan 1820, att blott där nationalspråket vårdas, »kan en skarp individualitet födas hos ett folk.. En hvar är sig själf och ingen annan och bör icke sträfva till att utbilda annat än den hos honom af naturen nedlagda förmågan. En finne bör vara finne, en svensk blott svensk, ali blandning är ett mord af individens egenart.» Detsamma gäller konsten: »ur egen rot måste den inhemska konsten uppblomstra.» En sådan åsikt om språkets betydelse kunde ej gärna omfattas af Topelius, redan därför att det område, där han under senare delen af sitt lif verkade som läkare, var en bild i smått af fosterlandet: det omfattade både svenska och finska socknar. Och ingenting ger vid handen, att han ej skulle med samma plikttrohet och medkänsla omfattat bägge nationaliteterna. De nära förbindelser han haft med Sverige och svenskarna motverkade väl äfven en sådan exklusiv uppfattning. Men dessutom innebar denna exklusivitet en afvikelse från det humanitetsideal, som för den föregående tiden varit bestämmande. Visserligen ej så, att man hade velat utsöndra den egna nationaliteten från sambandet med mänskligheten. Tvärtom säges i Mnemosyne för året 1821, att då en nation beröfvas sitt språk, mördas alla hennes individuella anlag, med hvilkas förödande hon i själfva verket upphör att vara till. Men detta är ett brott mot hela mänskligheten. Förödaren »har utbrutit en länk i kedjan af sitt släktes odling». Och äfven Arwidsson i sina ryktbara Betraktelser (1822) förklarar nationen vara en del af mänskligheten. Allting, heter det, utgör en förbrödring, ett ömsesidigt