242 barnd omshemmet. omgåfvos af en alldeles egen strålglans, som icke fanns hos något annat träd. Vi bodde mellan två forsar, och den norra forsen spelade tydligt en annan ton än den södra. Huru länge och lifligt vi alla erinra oss smaken för vissa rätter i barndomsåren och afsmaken för andra, är välbekant; men mindre bekant är den utomordentliga finhet i luktsinnet, som ofta — jag vill icke säga alltid — utmärker barnaåren. leke allenast vissa föremål, såsom blommor, frukter, grönsaker, bär, träd, djur, vatten, stenar och jordarter, ja nästan hvarje föremål i den dagliga omgifningen, kvarlämna ett bestämdt intryck på luktsinnet. Detta samma bestämda intryck fäster sig vid personer, gårdar, boningsrum; ja det utbreder sig öfver hela nejder och städer. Det är som skulle alla dessa föremål omgifvas af en egen atmosfär, oförnimbar för andra, men hvilken ett barn uppfattar, antingen direkt med luktsinnet, eller kanske rättare med detta sjette sinne, som man återfinner hos urskogens vilde, eller hos hunden, och som tyckes bestå i en högre utveckling af känseln — ett totalintryck på nervsystemet. Jag påminner mig ännu ganska väl, att icke blott hvarje ström, bäck, sjö, berg, skog eller backe hade sin egendomliga lukt, utan äfven hvarje stad, by och gård fick däraf en egen stämning. I några fall voro dessa intryck subjektiva och tillfälliga, såsom när en utmark i närheten af hemmet alltid tycktes mig lukta rök, för att jag en gång där sett en skogseld, eller när en annan trakt alltid luktade hampa, för att man brukade röta hampa där i en insjö om höstarna. Men i andra fall kan jag lika litet förklara hvarför en skogsbacke luktade hallon, då likväl inga hallon växte där, som hvarför, bland mina skolböcker, Ciceros tal hade en annan parfym än Euklides'