244 barnd omshemmet. som omsätter alla intryck i rent subjektiva förnimmelser, hvilka beherska sinnevärlden utan att den förnimmande kan göra sig reda för orsaken därtill. Men på samma gång finnes i detta temperament roten äfven till två andra för det framtida skaldelynnet utmärkande drag. Om än Topelius framställer denna rika förnimmelseförmåga såsom någonting egendomligt för barnalifvet öfver hufvud, så kom han dock själf redan tidigt i erfarenhet af att han såg och kände mycket sådant, hvilket för andra var alldeles främmande. Men då nu denna förnimmelsevärld för honom var fullt verklig, så kunde han lätt komma till en stark känsla af motsatsen mellan detta för honom verkliga inre andliga lif och andras förnekande till och med af dess möjlighet. Och därmed kunde hos honom alltmera rotas den trosvisshet, hvarmed han, i ett som i annat, framdeles försvarade de ideala impulsernas sak gentemot det kalla tviflet, hånet eller de själfviska beräkningarna. Och likaså kunde framdeles, då reflexionen i väsentlig grad störde, delvis förstörde detta omedelbara stäm-ningslif, barndomen för honom framstå såsom en tid, då människan är hel, harmonisk, »ett stycke grekisk plastik». Sålunda blef det äfven en af hans viktigaste lifsuppgifter att föra talan för denna barnavärld gentemot öfverförståndigheten. Och det är märkvärdigt att se huru han äfven härutinnan ansluter sig till någonting som redan är nationellt i Finland. Ty redan Franzén vet ju (Spegeln) att små barn ha säkert något sinne som mer än våra ögon ser.